Onödigt krims krams
Publicerat den
Jag har ju så svårt att komma på vad jag ska skiva om här inne vissa dagar så jag låter fantasin flöda lite så att säga. :)
Det ska väl va kul också!
Runt över facebook snurrar ytterligare en ny utmaning, (där man utmanar varandra till uppmuntrande saker). Man ska alltså i 5 dagar, 1 gång om dagen skriva 3 saker som man är tacksam för.
Det är en en av de bättre utmaningarna tycker jag nog,.. så jag tänkte innan jag blir insugen i det så gör jag en egen version här inne.
Tre saker som jag är nöjd över med mig själv:
1. Jag är emotionell, tänker på andra före mig själv och känner med andra.
2.Är envis, när jag väl påbörjat någonting så ger jag mig inte tills det "förhoppningsvis" går.
3. Tog min Fritidsledarexamen <3
Tre saker som jag är mindre nöjd med:
1. Blir nervös för lätt, orolig. (Dåliga nerver?)
2. Tänker oftast för LITE på mig själv än vad man egentligen borde.
3. Att jag inte fick ta studenten.
Och lägger även till tre saker som jag värderar högt:
1. Min sambo Fredrik <3
2. Mina närmsta av vänner <3
3. Mitt intresse för eld och cirkus.
Det får duga för denna gången.
Peace!
Det ska väl va kul också!
Runt över facebook snurrar ytterligare en ny utmaning, (där man utmanar varandra till uppmuntrande saker). Man ska alltså i 5 dagar, 1 gång om dagen skriva 3 saker som man är tacksam för.
Det är en en av de bättre utmaningarna tycker jag nog,.. så jag tänkte innan jag blir insugen i det så gör jag en egen version här inne.
Tre saker som jag är nöjd över med mig själv:
1. Jag är emotionell, tänker på andra före mig själv och känner med andra.
2.Är envis, när jag väl påbörjat någonting så ger jag mig inte tills det "förhoppningsvis" går.
3. Tog min Fritidsledarexamen <3
Tre saker som jag är mindre nöjd med:
1. Blir nervös för lätt, orolig. (Dåliga nerver?)
2. Tänker oftast för LITE på mig själv än vad man egentligen borde.
3. Att jag inte fick ta studenten.
Och lägger även till tre saker som jag värderar högt:
1. Min sambo Fredrik <3
2. Mina närmsta av vänner <3
3. Mitt intresse för eld och cirkus.
Det får duga för denna gången.
Peace!
Mitt i all politisk kaos...
Publicerat den
Så tänker jag på annat..
Maktlösheten att inte kunna finnas där för de som verkligen behöver.
Skammen som kommer när man vet att man kan göra mer.
Ångesten som dyker upp då man står där stum och ordlös.
Frustrationen när någon känner sig ensam, och man själv är för långt bort.
Sorgen man känner när andra mår dåligt och tänker för lite på sig själva.
Oron i kroppen man får när någon man älskar sitter ensam med sveda i hjärtat.
Kärleken hjärtat känner för de som betyder mer än man själv trodde <3
Maktlösheten att inte kunna finnas där för de som verkligen behöver.
Skammen som kommer när man vet att man kan göra mer.
Ångesten som dyker upp då man står där stum och ordlös.
Frustrationen när någon känner sig ensam, och man själv är för långt bort.
Sorgen man känner när andra mår dåligt och tänker för lite på sig själva.
Oron i kroppen man får när någon man älskar sitter ensam med sveda i hjärtat.
Kärleken hjärtat känner för de som betyder mer än man själv trodde <3
Pain is the new game...
Publicerat den
Idag har varit en skit dag. Gråtit floder sen i förmiddags, haft osämja med en nära vän. Hjärtat går i sönder och bröstet svider. (Vi pratade ut om det och det är bättre nu, MEN det väckte en massa känslor som fortfarande finns kvar.)
*Varnar känsliga läsare för ett långt och känsloladdat inlägg.*
Det är någonting speciellt som händer inom en när man får reda på att man sårat någon eller gjort någon besviken omedvetet. Någonting inombords bara går i krasch. Känslor kommer som man inte trodde fanns.
Det är nog mer än en person som jag sårat någon gång, och för det säger jag förlåt. Men jag är bara en människa, en flicka som flyttat runt mycket med sin mor, som bott den största delen i värmland. Som har en svår relation till större delen av sin famij, och där inte mycket i livet har gått åt det ljusa hållet.
MEN att försöka vara alla till lags, eller att vara en bra vän har ändå alltid varit ett mål i mitt liv. Att vara en snäll medmänniska som vill alla väl, och ger alla galet för många chanser.
Tjafset i dag väckte mycket känslor inom mig, fick höra mycket som jag inte visste om själv. Sådant som skett under en längre period.
5 års tid för att vara exakt!
Där någonstans tappade jag mitt gamla jag, där någonstans försvann hon som ni kände tidigare.
Såklart en bit av henne finns kvar, och mycket går att reparera.. Men inte allt.
Jag fick i dag klart för mig att jag faktiskt varit annorlunda, att jag haft ett konstigt beteende och att jag inte varit mig lik.
I så många år nu har man trott att allt är som det ska, att man inte förändrats så mycket. Men ack så fel jag hade.
Jag kan idag erkänna att jag fått dubbelt så svårt för att prata i telefon, ringer det så har jag i så många år nu bara gett fan i att svara om jag inte velat. En klump i bröstet som sagt ifrån och gjort att jag har svårare för det nu än tidigare. (Klart jag tar det om det är viktigt, eller så.. Men alternativet att inte svara har varit stort)
Sen att jag under en längre tid svikit mina vänner, gång på gång genom att undvika dem, haft svårt att träffas, kommit oftare med ursäkter.. VARFÖR? VAFAN SÅ GÖR MAN INTE.
Fler minnen dyker upp tack vare tjafset, och det är faktiskt inte ok något utav det.
Mitt psyke fick en större smäll än vad man trodde, spärrar som har dykt upp.
Jag som var hur social, go och glad som helst förut har blivit så förändrad. Värderar annorlunda, kan i dag känna att det är jobbigt att umgås för mycket eller för ofta. Ja den sociala biten är ovanligt jobbig. Trotts det kan man ibland känna sig som världens mest ensamna människa. Kan vara den personen jag älskar och respekterar mest i hela världen det handlar om också. Att man inte "orkar" ses eller har tid.
Klart som tusan det inte alltid finns tid. Men vet djupt inom mig att flera av tillfällena varit av den rädda avsikten.
Efter mycket om och men idag, efter mycket tårar och självförakt har jag ändå kommit fram till vad som jag tror är anledningen. Åtminstone tidpunkten då jag förändrades, då en bit av mig försvann för alltid.
Jag är idag sjukt osäker, sjukt rädd och nervös av mig.
Drömt och drömmer fortfarande en del mardrömmar om människor som har eller kommer tas ifrån mig. Helt sjuka drömmar.
Tomas du tog ifrån mig en bit av min själ, en bit av mitt hjärta.
Du tog emot mig på ett vackert sätt, du ville vara delaktig i mitt liv.
Sen bara försvann du, du tog ditt liv för i helvete.
Du lämnade oss och vi fick ingenting veta!
Det är inte heller bara jag som lider, det är fler som älskade dig högt och som skulle göra ALLT för att spola tillbaka tiden precis som jag. Vi önskar att vi såg dig.
Näst intill varje dag när mobilen ringer är jag rädd att det är någonting hemskt som hänt, får en rysning genom kroppen. PRECIS som DET samtalet den 10 Maj 2009. Sen den dagen HATAR jag telefoner och allt som har med det o göra.
Sen har jag blivit sjukt osäker på allt som har med vänskap, känslor och kärlek att göra.
Jag tjatar extra mycket, och berättar så ofta jag kan att jag älskar dem jag älskar.. för det fick jag inte göra med Tomas. Jag sa det på TOK för sällan. Jag vill ALDRIG vara med om den känslan igen. Jag vill ALDRIG förlora någon som jag älskade så högt som Tomas igen. (Jag VET att det jag begär är totalt omöjligt) För livet har sin gång. Men idag är en sådan dag jag bara vill få ur mig en massa.. Så låt mig.. låt mig bara vara jag.
Så förlåt mig vänner om jag är för "på" ibland, skriver mycket eller långa sms med vänskapsförklaringar hit och dit. Men så har det blivit. Jag vill göra alla mer medvetna om hur jag känner och vad jag tycker. Jag är rädd, mycket rädd.
Att jag är mer osocial, jag vet inte.,. Det enda jag har att säga om det är att jag är för rädd att komma folk för nära, då de ändå försvinner sen på något vis!? (egoistiskt och idiotiskt tänkande) jag vet.. Men jag vet inte vad det är annars.
Fy fasen vilka konsekvenser vissa saker kan ge och vilka följder det kan tillkomma.
Vissa tycker att man kanske överdriver, tjatar eller att man är onödigt .. jag vet inte onödig som människa kanske.Ja det kanske går över en dag, ja jag kanske behöva medicinering, ja det kanske är en psykolog jag behöver. Men sorry. Har inte blivit så. Är kass som inte märkt att sånt kunde varit bra lite tidigare.
Rädd att vara gnällig, rädd att vara ensam, rädd och skäms när man gråter offentligt, arg på mig själv för det fester jag "enligt mig" förstört för att man gråtit.
Rädd att berätta för någon hur man egentligen mår för man är rädd att bli avfärdad/avvisad. Att man ska blotta sig sen försvinner den människan.
Det är inte alla som förstår. Jag tar inte förgivet att någon ska det.
Alla människor har sina ryggsäckar med sina egna problem och svackor i vardagen.
Fler som mår dåligt och jobbar med sitt varje dag,.
Ni är starka. Ni är älskvärda. Ni är fantastiska.
Mina vänner... Mina fantastiska vänner som är mer som en familj än någon annat.
Mina vänner som alltid funnits där, alltid ställer upp och som tar mig för den jag är.
NI är de som lyfter mig de dagar jag behöver, ni är betydelsefulla.
Önskar er all lycka och all styrka i världen.
All kärlek till er <3 Det är er jag har.
Tack för att ni står ut och accepterar mig när jag (har sånna här skit dagar).
Dagar när man bara ger upp för dagen, då allt känns hemskt. Då man tänker mer än nödvändigt.
Här sitter jag.. HELT nykter och har ett litet sammanbrott i min ensamhet. Men vad gör väl det.
Alla behöver ventilera ibland. Och jag gör det hellre här än Fb. Så kan de som vill läsa.
Jag vill vara en bra vän, jag lovar! Jag försöker mer än jag är mänsklig till och känner med andra mer än va väldigt många kanske gör. Omänskligt eller ovanligt emotionell ..
För de jag verkligen älskar .. just ER skulle jag aldrig tveka en sekund att byta plats med hur ni än mår, när som helst, eller aldrig ens tveka att hoppa i stället för er.
ONÖDIGT SKRIVET MEN BEHÖVLIG FORMULERING.
Jag är konstig idag, onödig, känner en stark, STARK saknad och tomhet.
Och samtidigt en STOR kärlek och TACKSAMHET till de närmaste jag har.
Massa ordbajs.. Förlåt..
Jag är arg, jag är ledsen, jag känner mycket. Fortfarande. Frustrerande känslor.
VARFÖR SKULLE DU BEHÖVA DÖ FÖR?
VARFÖR SKULLE JAG BEHÖVA FÖRÄNDRAS?
VARFÖR I HELVETE SKA MAN BEHÖVA SÅRA DE MAN ÄLSKAR FÖR?
VARFÖR KÄNNER MAN SOM MAN KÄNNER JUST NU?
VARFÖR SKA VI BEHÖVA MÅ SÅ DÅLIGT, OCH ALDRIG KÄNNA OSS TILLRÄCKLIGA?
VARFÖR TAR DET SÅN TID?
KOMMER DET NÅGONSIN GÅ ÖVER?
TOMAS .. jag är arg på dig. Förlåt. Jag saknar dig bara.
Fjärde dagen...
Publicerat den
Ja som rubriken lyder så har det nu gått 4 dagar sen jag var inne på ansiktsboken.
Det känns rätt bra måste jag säga.. Men jag vet inte riktigt om jag känner mig mindre stressad.
I och med att jag som sagt inte har koll på någonting eller någon, sen är det ingen som verkar ha nappat på testen än så frågan är om problemet var större än vad jag faktiskt trodde ang Fb..
Är det bara på Fb nu för tiden som man faktiskt har kontakt och hör av sig?
Men mjo jag kan också säga att jag fått mer "tid" till annat än att sitta vid mobilen, i stället för att skriva skit på fb så skriver jag nu ur mig all skit här i stället. Det är väl det en blogg är till för?
Sen har jag tagit mig mer "tid" till mig själv, varit ute extra mycket till exemptel. 4-5 promenader i veckan kan jag nog inte säga är dåligt. Fantastiskt!
Jag kommer säkert att återgå till den fb - nörd man egentligen är sen igen, men jag är glad att jag gjorde detta.
Får se om man orkar med veckan ut bara, för lite kliar det i fingrarna.
Ha det bäst!
Uppehåll/test
Publicerat den
Ja ni.. precis som det låter så har jag tagit ett uppehåll från wait for it.....
FACEBOOK! Tanken är en hel vecka men vi får se när det börjar klia i fingrarna.
Jag är inne på mitt andra dygn nu och stressen var total i går.. Jag har ju ingen koll utan fb? Why?
Nej för man talar inte med varandra längre, man ringer inte eller hör av sig lika ofta på telefon. Hur många hör av sig för att bara kolla läget nu för tiden? OM inte på Facebook såklart, där ser man ju (så gott som) hur personer mår och man ser exakt vad sina vänner sysslar med (Det dem delar med sig av).
Tror det var i helgen som jag började fundera på vad man håller på med!
Man kollade igenom vissa inlägg som man lagt ut på facebook, som egentligen är helt onödiga och som ingen annan MÅSTE veta.. Och i såfall kan man ju ta det tu man hand med de som vill veta och bryr sig..
Det handlar mycket om uppmärksamhet på Fb. Utan tvekan.. Men vart går gränsen för vad man ska få skriva och inte?
När börjar folk tröttna på en? När blir andra runt om irriterade? Vad har hänt med samhörigheten och gemenskapen via telen eller viljan att kanske ses oftare?
Är det verkligen så illa att man måste "skrika" ut hur man mår på nätet för att någon ska reagera, höra av sig?
Då kommer vi till tid så klart, Har man verkligen mer tid till att lägga ut 10-20 statusar om dagen än att svara i mobilen eller att ta en helg för att umgås.Vi använder mobilen till verkligen ALLT idag, förutom att prata i den! (En liten komisk inflikning).
Nej så är det nog inte riktigt. Vad handlar det om då? Lathet?
Man gömmer sig hellre idag bakom en dataskärm än att komma ut och träffa sina vänner. [Inte alla såklart, utan jag pratar ur mitt eget perspektiv]
Våran nya generation kommer att födas till en värld bakom skärmar, en värld full av lathet och där man knappt behöver resa sig ur soffan/stolen för att allting redan finns i mobilen eller datorn. Är det inte lite sjukt så säg?!
Där handlar det då i stället om självdisiplin? Gränser? Att man måste lära sig att sätta gränser, om inte för sig själv så givetvis för barnen.
Att det kanske inte är så farligt att vara utan fb/internet/ en dag eller två. Prova och känna efter hur stressen lägger sig på is ett tag. Samma med mobilen.. Att kanske ta en dag utan den för att bara va sig själv och slappna av.
Nu känner till och med jag att man kanske spårar ur lite, MEN om jag bara kan få komma fram till det jag vill få sagt så ska ni snart få slippa min bitterhet gentemot "samhället och tekniken idag".
Jag har kommit på mig själv med att sitta vid fb otroligt ofta, skriva otroligt många ointressanta inlägg för andra att läsa. (Vilket är väldigt svårt för mig själv att avgöra såklart) Men jag antar det.
Kom dessutom på mig själv med att 5 min efter man har stängt ned fb på datorn så kollar man GENAST 5-10 min efter mobilen.. GALET!
Har blivit ett TICKS, ett MÅSTE, ETT SLAGS BEGÄR.
Så för att undvika stress så tar jag nu en fb-lös vecka (så gott det går).
Det är min tanke att bli "mindre stressad". Haha.. dock.. så blev jag MINST lika stressad utan fb igår. Då man som sagt inte har lika mycket koll, vad gör mina vänner osv?
När man bor här borta där man knappt känner någon så blir faktiskt det extra tufft när man ingenting vet och när ingen hör av sig.
Sen tänkte jag testa mina vänner i allmänhet lite grann.. Berättar jag på vilket sätt så är det ingen vits med testet. Så det får komma naturligt! Får göra en slagt utvärdering sen haha.
Ni får gärna säga om jag har fel? är ute och cyklar? Eller vad eran åsikt är. Jag tycker nog mest det är intressant men samtidigt hur sjukt det har blivit.
Nu säger jag ABSOLUT INTE att det BARA är dumt, dåligt och negativt att ha Facebook.. Absolut inte. Utan mer vad den har gjort med mig och säkert många fler om man bara tänker efter. Vissa klarar sig utan, andra inte!
Utan fb som sagt hade jag tråkigt nog inte haft samma kontakt med många bekanta, vänner osv. Inte haft samma koll på omkretserna.
Så på det sättet är jag tacksam över det nätverket.
Nu har jag fått ur mig lite galla :) Ni får ha en trevlig vecka gott folk!
Värmland
Publicerat den
Hej på er!
Nu var det åter igen ett tag som man skrev, men det är väl så när ingenting "speciellt" händer omkring en, då har man lixom ingenting att berätta. För varför skulle jag skriva ett inlägg om vad jag åt för mat för? hehe vilka bryr sig om det!
MEN nu har jag lite grann att berätta i allafall för vi har varit hemma i VÄRMLAND <3 <3 <3
Fredagen den 9/5 åkte vi upp till Charlottenberg då vi skulle på dop hos min sambos systerbarn. Han skulle även få den stora äran att få bli fadder/gudfar. Ja, så där hade vi en helt fantastisk helg med hela hans tjocka släkt (inte bildeligt). Jag bara älskar hans familj, jag har nog aldrig någonsin känt mig så hemma någonstans eller så omtyckt som hos dem.
Söndagen den 11/5 åkte vi vidare till Kristinehamn. Vi ville hinna umgås med sambons närmaste vän samt flickvännen medans vi ändå är i Värmland. Det är viktigare än va han tror själv att han får träffa sina nära och kära med. Man orkar inte med någonting annars. Man behöver få ladda batterierna och få en klapp på axeln av dem man älskar.
Så det gjorde vi, åt lite kinamat och umgicks <3 En jätte fin kväll!
Måndagen 12/5 åkte jag in till Karlstad. där har jag ju alla mina kära.
Just måndagen var tanken att man skulle ha en grillkväll typ på Gubbholmen och samla de närmaste. Men trotts min flitiga planering så dök två personer upp. Jag är jätte lycklig för att de som trottsade vädret dök upp. Men klart man undrade lite varför typ inga tog sig tid att ses. Om så bara i 5 minuter och säger hej.
Äsch, det finns ingenting att göra åt nu så varför vara besviken och bitter. Nästa gång ger jag helt enkelt upp planerings biten och bara flyter med strömmen. Känslan man har är väl mest att jag inte vet när jag kommer till Värmland igen så då hade man velat träffa de närmaste.
Well well.. vi hade en trevlig kväll ändå vi tre, vi tog någon öl, försökte få igång en engångsgrill som VÄGRADE mata oss. Hehe så mat fick vi hoppa över. Vi drog vidare till Leppran i Karlstad. Där tog vi några öl och sedan åkte man hem till en av mina vänner ja skulle sova hos.
Man hade längtat efter våra pratstunder kände jag, och man hade velat ha mer tid till det. Fantastiska människa! <3
Dagen efter var planen att ta en fika hos två vänner + min syster, sen bege oss till Tomas grav och exakt så blev det också.
Blev en stressfylld, tröttsam dag och på slutet en riktigt sorglig kväll.
Besöket vid graven väckte alla känslor jag hade i kroppen tror jag, mycket tyngre än vad jag trodde.
Tänk att det är 5 år sedan han dog, det är svårt att förstå fortfarande. Lika mycket tårar kommer varje år.
Men vi tog oss igenom kvällen, stöttade varann och sen fick jag skjuts till bussen som skulle åter ta mig hem till Kristinehamn.
Onsdag morgon åkte vi hemåt Halland igen.. och jag grät mesta dels av resan.. Helt sjukt, jag vet att jag alltid har varit känslig. Men nu är banne mig mina känslor överallt och velar.. Gråter hur lätt som helst och nu när jag åkte hem så fick jag världens separationsångest.
Mycket på grund utav de fantastiska vänner man åker ifrån, speciellt en person!
En vän som jag tack vare någonting jätte hemskt fick upp en jätte fin relation med.
En person jag varit lite smårädd för och fortfarande har massa respekt för.
En speciell person som jag fortfarande har lite svårt att läsa men samtidigt förstår mer än någon annan.
Han min vän som nu är mer som en bror för mig än någon annat.
Tack för din vänskap och för att du finns.
DU vet vem du är, P.
(Denna vänskap är någonting jag vill tacka Tomas för.)
