Idag har varit en skit dag. Gråtit floder sen i förmiddags, haft osämja med en nära vän. Hjärtat går i sönder och bröstet svider. (Vi pratade ut om det och det är bättre nu, MEN det väckte en massa känslor som fortfarande finns kvar.)

 

*Varnar känsliga läsare för ett långt och känsloladdat inlägg.*

 

Det är någonting speciellt som händer inom en när man får reda på att man sårat någon eller gjort någon besviken omedvetet. Någonting inombords bara går i krasch. Känslor kommer som man inte trodde fanns.

Det är nog mer än en person som jag sårat någon gång, och för det säger jag förlåt. Men jag är bara en människa, en flicka som flyttat runt mycket med sin mor, som bott den största delen i värmland. Som har en svår relation till större delen av sin famij, och där inte mycket i livet har gått åt det ljusa hållet.

MEN att försöka vara alla till lags, eller att vara en bra vän har ändå alltid varit ett mål i mitt liv. Att vara en snäll medmänniska som vill alla väl, och ger alla galet för många chanser.

Tjafset i dag väckte mycket känslor inom mig, fick höra mycket som jag inte visste om själv. Sådant som skett under en längre period.

5 års tid för att vara exakt!

Där någonstans tappade jag mitt gamla jag, där någonstans försvann hon som ni kände tidigare.

Såklart en bit av henne finns kvar, och mycket går att reparera.. Men inte allt.

Jag fick i dag klart för mig att jag faktiskt varit annorlunda, att jag haft ett konstigt beteende och att jag inte varit mig lik.

I så många år nu har man trott att allt är som det ska, att man inte förändrats så mycket. Men ack så fel jag hade.

Jag kan idag erkänna att jag fått dubbelt så svårt för att prata i telefon, ringer det så har jag i så många år nu bara gett fan i att svara om jag inte velat. En klump i bröstet som sagt ifrån och gjort att jag har svårare för det nu än tidigare. (Klart jag tar det om det är viktigt, eller så.. Men alternativet att inte svara har varit stort)

Sen att jag under en längre tid svikit mina vänner, gång på gång genom att undvika dem, haft svårt att träffas, kommit oftare med ursäkter.. VARFÖR? VAFAN SÅ GÖR MAN INTE.

Fler minnen dyker upp tack vare tjafset, och det är faktiskt inte ok något utav det.

Mitt psyke fick en större smäll än vad man trodde, spärrar som har dykt upp.

 

Jag som var hur social, go och glad som helst förut har blivit så förändrad. Värderar annorlunda, kan i dag känna att det är jobbigt att umgås för mycket eller för ofta. Ja den sociala biten är ovanligt jobbig. Trotts det kan man ibland känna sig som världens mest ensamna människa. Kan vara den personen jag älskar och respekterar mest i hela världen det handlar om också. Att man inte "orkar" ses eller har tid.

Klart som tusan det inte alltid finns tid. Men vet djupt inom mig att flera av tillfällena varit av den rädda avsikten.

 

Efter mycket om och men idag, efter mycket tårar och självförakt har jag ändå kommit fram till vad som jag tror är anledningen. Åtminstone tidpunkten då jag förändrades, då en bit av mig försvann för alltid.

 

Jag är idag sjukt osäker, sjukt rädd och nervös av mig.

Drömt och drömmer fortfarande en del mardrömmar om människor som har eller kommer tas ifrån mig. Helt sjuka drömmar.

Tomas du tog ifrån mig en bit av min själ, en bit av mitt hjärta.

Du tog emot mig på ett vackert sätt, du ville vara delaktig i mitt liv.

Sen bara försvann du, du tog ditt liv för i helvete.

Du lämnade oss och vi fick ingenting veta!

Det är inte heller bara jag som lider, det är fler som älskade dig högt och som skulle göra ALLT för att spola tillbaka tiden precis som jag. Vi önskar att vi såg dig.

 

 

Näst intill varje dag när mobilen ringer är jag rädd att det är någonting hemskt som hänt, får en rysning genom kroppen. PRECIS som DET samtalet den 10 Maj 2009. Sen den dagen HATAR jag telefoner och allt som har med det o göra.

Sen har jag blivit sjukt osäker på allt som har med vänskap, känslor och kärlek att göra.

Jag tjatar extra mycket, och berättar så ofta jag kan att jag älskar dem jag älskar..  för det fick jag inte göra med Tomas. Jag sa det på TOK för sällan. Jag vill ALDRIG vara med om den känslan igen. Jag vill ALDRIG förlora någon som jag älskade så högt som Tomas igen. (Jag VET att det jag begär är totalt omöjligt) För livet har sin gång. Men idag är en sådan dag jag bara vill få ur mig en massa.. Så låt mig.. låt mig bara vara jag.

Så förlåt mig vänner om jag är för "på" ibland, skriver mycket eller långa sms med vänskapsförklaringar hit och dit. Men så har det blivit. Jag vill göra alla mer medvetna om hur jag känner och vad jag tycker. Jag är rädd, mycket rädd.

Att jag är mer osocial, jag vet inte.,. Det enda jag har att säga om det är att jag är för rädd att komma folk för nära, då de ändå försvinner sen på något vis!? (egoistiskt och idiotiskt tänkande) jag vet.. Men jag vet inte vad det är annars.

 

Fy fasen vilka konsekvenser vissa saker kan ge och vilka följder det kan tillkomma.

Vissa tycker att man kanske överdriver, tjatar eller att man är onödigt .. jag vet inte onödig som människa kanske.Ja det kanske går över en dag, ja jag kanske behöva medicinering, ja det kanske är en psykolog jag behöver. Men sorry. Har inte blivit så. Är kass som inte märkt att sånt kunde varit bra lite tidigare.

 

Rädd att vara gnällig, rädd att vara ensam, rädd och skäms när man gråter offentligt, arg på mig själv för det fester jag "enligt mig" förstört för att man gråtit.

Rädd att berätta för någon hur man egentligen mår för man är rädd att bli avfärdad/avvisad. Att man ska blotta sig sen försvinner den människan.

 

Det är inte alla som förstår. Jag tar inte förgivet att någon ska det.

Alla människor har sina ryggsäckar med sina egna problem och svackor i vardagen.

Fler som mår dåligt och jobbar med sitt varje dag,.

Ni är starka. Ni är älskvärda. Ni är fantastiska.

 

Mina vänner... Mina fantastiska vänner som är mer som en familj än någon annat.

Mina vänner som alltid funnits där, alltid ställer upp och som tar mig för den jag är.

NI är de som lyfter mig de dagar jag behöver, ni är betydelsefulla.

Önskar er all lycka och all styrka i världen.

All kärlek till er <3 Det är er jag har.

 

Tack för att ni står ut och accepterar mig när jag (har sånna här skit dagar).

Dagar när man bara ger upp för dagen, då allt känns hemskt. Då man tänker mer än nödvändigt.

 

Här sitter jag.. HELT nykter och har ett litet sammanbrott i min ensamhet. Men vad gör väl det.

Alla behöver ventilera ibland. Och jag gör det hellre här än Fb. Så kan de som vill läsa.

Jag vill vara en bra vän, jag lovar! Jag försöker mer än jag är mänsklig till och känner med andra mer än va väldigt många kanske gör. Omänskligt eller ovanligt emotionell ..

För de jag verkligen älskar .. just ER skulle jag aldrig tveka en sekund att byta plats med hur ni än mår, när som helst, eller aldrig ens tveka att hoppa i stället för er.

ONÖDIGT SKRIVET MEN BEHÖVLIG FORMULERING.

 

Jag är konstig idag, onödig, känner en stark, STARK saknad och tomhet.

Och samtidigt en STOR kärlek och TACKSAMHET till de närmaste jag har.

 

Massa ordbajs.. Förlåt..

Jag är arg, jag är ledsen, jag känner mycket. Fortfarande. Frustrerande känslor.