Ja ni va ska man säga!
Den här veckan har varit enormt händelsefylld och väldigt tung.
I Måndags började min praktik och jag skulle bo som medlevare på ett behandlingshem i Olsäter, typ mellan Deje och Munkfors. Jag och Fredrik kom dit, kanske 5 minuter sent för att det var enormt svårt att hitta.. Pratade med folk, la mina saker i mitt rum och allmänt försökte slappna av. Men det gick INTE som jag planerat. När 3 timmar hade gått och Fredrik skulle dra sig hemåt, då fick jag världens panik, grät som aldrig förr och kände efter mer än någonsin. Jag fick en panikångestattack! Det blev för mycket för mig, att bo där i 6 veckor, kände mig väldigt obekväm med de som jobbade där. Varav EN av de anställda var min gamla mobbare. Så allt kändes bara jätte fel! Så jag kände att jag inte ville vara kvar, det var ingenting för mig. Jag var nog inte redo för en sådan uppgift. Som de själva sa där borta så måste man vara enormt stark som person för att ens klara det där jobbet. Så jag åkte med Fredrik hem. Slutade nog inte gråta fören morgonen där på.
Jag skämdes, jag var arg och besviken på mig själv och jag kände bara att hela världen var emot mig.
Jag pratade med lärarna och vi gav oss ut på jakt efter en ny praktikplats.
Jag fick tag i min gamla praktik och arbetsplats UNO, där vi försökte lösa situationen på en snabbt och bra sätt.
De kände att om jag skulle vara där så var jag tvungen att komma på någonting som skulle gynna mig själv och dem.
Efter att ha tjötat lite med min handledare så kom vi på en bra plan och jag ska hålla i ett projekt där samt jobba med mitt examensarbete. SÅ det löste sig äntligen!
Men shit vilken vecka!

Under Torsdagen och Fredagen fick jag följa med ut på skolturnén där de åkte runt och visade upp att Uno finns. Mycket trevligt vart det!


Det var min vecka! Så nu tackar jag för mig :)
Ikväll blir det lite fest i KD hos goda vänner, det blir underbart =)

Pöss och kramen